StartsidaNyheterBetraktelser från Bryssel: ”Den stillsamma revolutionen av Europas inre marknad för finansiella tjänster” – av Johannes Jarlebring

Betraktelser från Bryssel: ”Den stillsamma revolutionen av Europas inre marknad för finansiella tjänster” – av Johannes Jarlebring

Tisdag, 8 april 2014 12:54

En enorm känsla av lättnad vilar över Bryssel sedan ett par veckor, då EU-institutionerna nu har enats om den gemensamma resolutionsmekanismen och den sista stora pusselbiten i bankunionen därmed har fallit på plats. Kommissionsledamot Michel Barnier har presenterat överenskommelsen om bankunionen som en ”revolution”, men också sagt att en intensiv fas av reglering nu är över och att EU kan vända blad och fokusera på implementeringen av de regler som överenskommits.
Jag tror personligen att den som hoppas på att EU-frågorna återgår till business as usual kommer att bli besviken. Troligen är det en smärre överdrift att som Barnier hävda att bankunionen innebär en revolution, men utan tvekan rör det sig om en permanent förändring av de grundläggande maktförhållandena inom EU, vilket kommer att påverka beslutsfattandet under många år framöver. Och detta får viktiga följder för Sverige och den svenska finansmarknaden.
Den första och viktigaste nyheten är förstås att eurozonen har fått nya muskler i form av ECB. Med sin position som övergripande ansvarig för tillsynen av eurozonens kreditinstitut kommer ECB att ha stora möjligheter att strategiskt och långsiktigt driva fram nya regelverk både inom EU och globalt, inom t.ex. Basel-kommittén. Direkt tillsyn av ca 85% av banktillgångarna i Europa kommer att ge betydande auktoritet i dessa sammanhang.
ECB har dock ingen möjlighet att lagstifta på egen hand. För att driva regelförslag i EU måste ECB verka i dialog med bland andra EU-kommissionen och de nya tillsynsmyndigheterna, EBA, EIOPA och ESMA. Tillsammans kommer dessa myndigheter ha stora möjligheter att sätta agendan för EU-lagstiftning på finansmarknadsområdet framöver. Myndigheterna har dessutom betydande frihetsgrader att precisera och justera de stora regelverk som har antagits i finanskrisens spår (t.ex. CRR och MIFIR) genom reglering på nivå 2.
Den andra nyheten är att eurozonen kommer att använda sina nya muskler för att driva på integrationen av den inre marknaden för finansiella tjänster. Finanskrisen har tvingat euroländerna att inse behovet att integrera sina finansmarknader på djupet. Det är inte hållbart att ECB:s penningpolitik inte får samma genomslag inom hela eurozonen, och att företag i Spanien betalar högre räntor på sina lån än ett lika kreditvärdigt företag i Tyskland. För att råda bot på detta problem finns bara en effektiv lösning - ett betydligt mer integrerat flöde av kapital i eurozonens alla hörn.
Vi ser redan att denna problembild ligger bakom en rad EU-initiativ. Till dessa skulle jag räkna bl.a. det aviserade initiativet för att skapa en europeisk marknad för säkerställda obligationer, att stimulera marknaden för företagsobligationer inom EU, och att blåsa liv i EU-marknaden för värdepapperisering. Eventuellt väntar också mer gemensamma regler kring repor och värdepapperslån (inte minst då detta är viktiga instrument för ECB inom penningpolitiken).
Mer allmänt finns en stark vilja att förbättra den gränsöverskridande infrastrukturen för att göra det lättare att äga och flytta finansiella instrument och sparkapital inom hela EU. Detta är målet med EU-kommissionens tanke om att på sikt skapa ett särskilt EU-sparkonto, och det är också målet för flera av de reformer som väntar inom post-trade (t.ex. T2S).
Den tredje nyheten är att Sverige och andra länder utanför eurozonen kommer att få allt svårare att hävda sina intressen när nya regler tas fram. Det innebär för Sveriges del att vi sannolikt får svårare att försvara enskildheter och särskildheter i våra marknader. I allmänhet kommer vi att få annorlunda och mer harmoniserade regler än vi hade önskat - inte för att vi i Sverige är särskilt motsträviga européer, utan för att vi inte har samma behov av djup integration av finansmarknaderna som euroländerna.
Storbritannien sitter i ungefär samma båt och premiärminister David Cameron har redan varnat för risken att länder utanför eurozonen systematiskt kan komma att missgynnas inom EU. Läget försvåras av att länderna utanför eurozonen på grund av tidigare överenskomna förändringar i EU:s fördrag från och med november 2014 kommer att få betydligt sämre möjligheter att tillsammans blockera beslut i ministerrådet. (Som illustration kan nämnas att Sverige i praktiken förlorar ungefär hälften av sin formella röstvikt i jämförelse med Frankrike).
På sikt är alltså trenden att Sverige och andra länder utanför eurozonen kan väntas få allt mindre inflytande över EU- regelverken, samtidigt som dessa blir allt mer detaljerade och utvecklade för att svara mot eurozonens behov av mer integrerade finansmarknader. Utvecklingen av integrerade finansmarknader kommer inte att gå över en natt, tvärtom kan den väntas gå långsamt och ryckvis. Men på sikt lär de förändringar som har beskrivits här få omvälvande och permanenta effekter. Så kanske är det trots allt inte så missvisande att med Michel Barnier beskriva det hela som en ”revolution” av Europas inre marknad för finansiella tjänster, även om revolutionen verkar bli av det stillsammare slaget.

 

Bryssel den 8 april 2014

Johannes Jarlebring, Senior Advisor (Konsult)
johannes@bringandcompany.eu