StartsidaNyheterBetraktelser från Bryssel: " När myndigheterna upptäckte Big Data" - av Johannes Jarlebring

Betraktelser från Bryssel: " När myndigheterna upptäckte Big Data" - av Johannes Jarlebring

Onsdag, 26 februari 2014 11:02

I skuggan av de olympiska spelen i Sochi firas i dagarna stora framgångar i Sidney. Där enades G20 nyss om väsentligt ökat automatiskt utbyte av information i skatteärenden – ett beslut som har presenterats som en multilateralisering av FATCA. De nya reglerna ska enligt plan implementeras 2015, och redan har 40 länder signalerat att de vill vara med, inklusive till exempel Frankrike och Tyskland.

I sak handlar det om att nationella skattemyndigheter automatiskt ska utbyta information om bland annat utdelningar, kapitalvinster och kontobalanser. Institut får också nya krav på sig att söka genomskåda komplicerade ägarstrukturer avsedda att dölja de rätta skattesubjekten. Målet är att undvika fall av så kallad dubbel icke-beskattning, vilket förstås är mycket vällovligt och bör välkomnas av alla seriösa aktörer på finansmarknaderna.

Beslutet i Sidney kan också ses i ljuset av en trend som går långt bortom beskattning. Vi har sett den i form av ökad transaktionsrapportering av derivat. Vi har sett hur ECB har börjat begära in nya typer av statistik inom eurozonen, och att Sveriges riksbank raskt följt efter för att inte hamna på efterkälken. Härom veckan lades också ett EU-förslag om rapporteringskrav på alla motparter vid repor, värdepapperslån och allt som liknar sådana transaktioner.

Vad jobbigt, tycker somliga. På tiden, tycker andra. Men faktum är möjligen att det bara är att vänja sig. Vi är sannolikt i början av en lång trend som går mot att även offentliga myndigheter – på samma sätt som många privata företag - vill använda ny teknologi för att finna mönster i stora mängder information. Myndigheterna har upptäckt Big Data.

Enkel och smärtfri kommer utvecklingen inte att bli. Helt klart är att det kommer att skickas runt väldigt mycket information i onödan. Detta framgår exempelvis redan av att informationsutbytet i skatteärenden är ”automatiskt” och alltstå inte behovsprövat. Mer allmänt är det svårt att undvika viss redundans eftersom tanken vanligen är att hela populationen måste granskas, dels för att identifiera aggregerade mönster, dels för att identifiera de som avviker från mönstret.

Informationssystemen riskerar också att bli ineffektiva och dyra, åtminstone inledningsvis. På derivatområdet har det till exempel konstaterats att det till dags dato har upprättats totalt 22 transaktionsregister som inte kommunicerar med varandra och därmed inte kan hjälpas åt att identifiera risker. Vi kan också vänta oss vissa negativa bieffekter - bland annat i form av missbruk av information, oavsiktliga kränkningar av privatliv och att vissa delar av världen får svårare att tillgå det globala finansiella systemet.

I allra värsta fall blir systemen kontraproduktiva. Myndigheter riskerar att översköljas med information som de av olika skäl inte har kapacitet att använda på ett produktivt sätt, men som de ändå lägger mycket resurser på att samla in och analysera. Problemet kan exempelvis vara att informationen är av bristande kvalitet eller att de aktörer som myndigheterna vill skärskåda lyckas dölja sig i statistiken.

Trots dessa risker menar jag att svenska finansinstitut bör ta utvecklingen med viss ro. Visserligen kommer informationskraven ställa allt större krav på de som ska producera informationen, vilket kostar pengar och kan leda till barriärer för de som vill etablera sig i den finansiella sektorn. Det är också ett faktum att kostnaderna även drabbar icke-finansiella aktörer som använder finansiella tjänster, vilket inte alltid uppmärksammas tillräckligt och ibland inte alls noteras.

Men anledningen till att exempelvis FATCA gav alla i finansbranschen skrämselhicka var att rapporteringskraven ställdes direkt från USA på enskilda aktörer oavsett om dessa var amerikanska eller ej. Det var ett fall av regelimperialism som lyckligtvis hör till undantagen.

I regel kommer nya rapporteringskrav att silas och ordnas via EU och nationella myndigheter. Som medlem i EU har Sverige en röst i de globala förhandlingarna som kan bidra till att våra intressen tillgodoses. Och kanske vågar jag gå så långt att hävda att vi i Sverige är välsignade med effektiva nationella myndigheter som vanligen gör sitt bästa för att införa välfungerande regelverk och undvika onödig byråkrati.

 

Bryssel den 26 februari, 2014

Johannes Jarlebring, Senior Advisor (Konsult)
johannes@fondhandlarna.se